Hur barn anpassar sig till vuxnas ilska
Kategori: Fobisk personlighetsstörning, Relationer
I en studie som gjordes nyligen undersöktes hur små barn reagerar då en arg vuxen person kommer in i rummet under lek och uttrycker sin ilska mot barnets lekkamrat. Det visar sig att barnet anpassar sig till den arga vuxna och stannar upp i leken:
Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig hur ett barn kan komma att utvecklas i en miljö där detta beteende främjas, där vuxna öppet (eller passivt) uttrycker sin ilska framför barnen. Jag tror att det finns mycket att lära från studier som denna, inte minst i relation till blyghet och fobisk personlighetsstörning, men kanske även andra typer av personlighetsstörningar som gemensamt har egenskaperna att de utvecklas i tidig barndom. Reaktionerna hos barnet - hämningarna, bevakandet av reaktionerna hos de medverkande och kanske också barnet själv i senare skede, att inte våga börja leka igen innan den agressiva vuxna har lämnat rummet, att vara övervakad av den agressiva personen, bedömd, förvirringen. Allt detta för tankarna till min egen uppväxt. Nu har jag inga minnen från hur jag var vid 17 månaders ålder, men åldern 3 - 6 år är även den känslig för vår utveckling, och om detta beteende hos föräldrarna består under uppväxten, så är det inte svårt att tänka sig de konflikter som också pågick under spädbarnstiden. Kontrasten mellan att ha en förälder som är kärleksfull och glädjande, och en annan förälder som ofta är sur, provokativ, passiv aggressiv, som projicerar sin ilska på omgivningen och tävlar med barnet om moderns uppmärksamhet. Det får oundvikligen konsekvenser, även konflikter i familjen och föräldrar som höjer rösten och bråkar framför eller i närheten av barnet, kanske även i rummet bredvid (men ljudet hörs genom väggarna).
Detta kan leda till att barnet tar på sig en del av konflikten:
Är det mig de bråkar om? > Är det jag som är orsaken? > Är de arga på mig? > Var det för att jag...? > Jag skulle inte ha gjort... > Jag kommer inte att... > De tycker inte om mig egentligen > Jag förtjänar inte deras kärlek > Osv...
Möjliga tankebanor och slutsatser som om de inte ges uttryck och fångas upp av föräldrarna på ett konstruktivt sätt, kan leda till ett barn som blir ännu mer hämmat, mentalt invalidiserat, får låg självkänsla och som i slutänden övervakar omgivningens och sina egna reaktioner för att undvika att trigga aggression hos föräldrarna. Ett barn som kanske också använder detta mönster som ett mentalt självskadebeteende om detta inte uppmärksammas och istället förstärks. Tillsammans med genetisk predisposition så tror jag inte detta är långt från själva kärnan i fobisk personlighetsstörning, i alla fall om jag får betrakta det ur mitt personliga perspektiv. Det finns trots allt de som utvecklar fobisk personlighet utan någon otrygg uppväxt, där det genetiska arvet troligtvis spelar en större roll. Men även i det fallet innebär det troligtvis minst en förälder som har fobiska drag eller en fullt utvecklad personlighetsstörning med hämningar som barnet snappar upp under uppväxten. I det fallet det handlar om en närvarande förälder.
Det är glädjande att en annan youtubeanvändare uppmärksammade relationen till blyghet och ilska, mer forskning krävs inom detta område:
