pangolia.blogg.se

 

Detta är en bild som jag identifierar mig mycket med. Att vara den som sällan säger något på fester, att känna sig som en del av inredningen. Den som låtsas om att gilla läget, men kroppsspråket och mitt ansiktsuttryck säger något helt annat trots försök att dölja känslorna. Glädjen och lugnet som kommer då man lämnar festen, men tillsammans med skuldkänslor över att inte räcka till, att svika andra. Vita lögner som svar på frågor som "har du inte kul?", "är allt bra?", eller klassikern "varför är du här om du mår dåligt?". Folk som tar det personligt, som missförstår...som inte skulle kunna hantera sanningen.

 

Fester och sociala gruppaktiviteter tar mycket energi och jag stannar oftast bara en timme eller två, om det inte är så att jag finner en person som är på samma våglängd. Då kan hela kvällen gå åt till att diskutera intressanta ämnen, oftast skrikande för att överrösta sorlet och musiken. Jag eftertraktar samtidigt gemenskapen, stämningen, att vara med i gänget. Men jag uppskattar det inte i stunden då jag är där. Gemenskapen är samtidigt krävande, och min roll blir mest den som observerar och undviker ögonkontakt. Den som ler stelt och sitter på samma plats hela kvällen. Den som fruktar att den överförfriskade narcissisten i rummet sätter sig brevid mig och börjar dra skämt på min bekostnad, och som sätter mig i centrum för han/hon vet att jag ogillar det.

 

Naturen är en frizon från alla sociala normer och krav där man kan göra som man vill och vara sig själv utan att bli bedömd eller observerad. Fågelsång, porlande vatten från en bäck och ljudet av vinden i trädkronorna är den bästa terapin.